Tillbaka

Gruvdrift

I sin årsberättelse för 1707 skriver bergmästare Edmund Gripenhielm ytterst utförligt om de tecken på järnmalm, som han funnit i stenar och klippor utmed Utanöfjärden på öns östra sida. Han tom bifogar en kartskiss över Juvikens gamla fiskehamn vid fjärdens sydöstra del. Sagda år, hade borgmästaren i Härnösand, Magnus Sundström, enligt årsberättelsen företagit en brytning efter järn vid klippan i Juvikens västra sida, ävensom på några andra ställen. På den tiden måste man därvid använda sig av upphettning, och avsvalning, innan brytning med spett o dyl kunde utföras.

Sundström, som ägde dåvarande egendomen Sanna på öns sydvästra del hade emellertid tagit ved för eldningen från Utanö-böndernas skog, varöver dessa blevo så förgrymmade, att de nekade varje som helst medverkan vid Sundströms eventuellt fortsatta järnbrytning. Eljest hade denne sänt malmprover till både Lögdö och Galtströms bruk, där malmen efter blåsning, hade funnits brytvärd. Sundström släpade nu fram virke för att anlägga ett järnbruk vid den i Juviken utrinnande lilla bergsbäcken, ett rent dumdristigt företag, som lyckligtvis gick i stöpet på grund av bristande kapital.

I sin malmletarberättelse för den 12 augusti 1772 skriver bruksförvaltaren Nils Peter Fougt om järnförekomsten och dittills gjorda brytningar följande: "En mörk, grå och svartaktig bergart med någon hornblanning av matta järngnistor. Några små brytningsförsök äro av ingen betydelse, belägna på ett öppet fält nära havsstranden. Intet dugeligt eller sällsynt stenslag". På 1800-talet gjordes emellertid nya försök, sålunda utfärdades den 27 april 1880 tillstånd för gruvförmannen P. Sund och arbetaren And. Hansson, vilka tänkte bryta järn vid Ulviken (Juviken) på kapten J. Wallgrens mark, på en plats 55 fot väster om en klippkant med märket "A" och 60 fot söder om en klippkant med märket "B".

Den 25 augusti två år senare undersöktes berggrunden kring Juviken av ingenjör Hjalmar Lundbohm, som skriver:
"Söder därom och vid östra sidan bl a magnetit med kompasslag 50 grader lutning. Dett har gett anledning till inmutning 2 gånger, 3 eller 4 nya, några år gamla skärpningar och en mycket gammal. Samma bergart skall finnas på norra och västra sidan av Utanöfjärden, även på Karlsholmen."

Så sent som år 1927 utfärdades en mutsedel, nr 1088, för landsfiskalen Knut Kindahl, Ramvik, m fl och gällande järnbrytning å "en mellan Juviken och Grönslätten utskjutande udde av berg och skogsmark å en grosshandlaren Seth M Kempe i Dravle tillhörig avsöndring från hemmanet 2 2/3 seland litt Ao nr 1 i Utanö." Inmutningspunkten säges vidare ligga å högsta toppen av udden, "i en spets, som är en meter i diameter".

Någon egentlig brytning blev det inte heller denna gång, och när jag den 22 juni 1970 besökte Juviken, var terrängen vid klipporna väster därom översållad med ris och toppar efter en större avverkning, varför det var omöjligt att finna mer än ett spår efter brytningen, ett vattenfyllt hål vid klippan på udden. På berget öster om viken fann jag en mindre samling sprängstenar under en tunn kaka av jord och rötter, svartbränd av solen. Berget ligger på Utanö 14.1.

På den ovannämnda Karlsholmen, Sanna 1.1, gjorde sedan borgmästare Sundström ett försök att ur svavelkis utvinna koppar, med det prov, som han uppvisade för bergmästare Gripenhielm, fann denne utgöra allenast "en pur svavelkis av gemenaste slag!"
På samma holme tänkte en person vid namn H. Berggren bryta järn, utrustad med en mutsedel av den 25 november 1859.

Tillbaka